Prolog
I januari, 1986 , fyllde jag sju år. I september samma år släppte Nintendo konsolen NES, 8-bit i Sverige och fängslade en hel generation med spel som Super Mario Bros, Duck Hunt och Legend of Zelda. Samma månad omkom Metallicas basist Cliff Burton i en bussolycka i svenska Dörarp och den första trisslotten såldes av Penninglotteriet. Både Metallica och Nintendo kom att fylla en stor del av min fritid under barn- och undomsåren. 1986 begåvades världen med Stefani Joanne Angelina Germanotta men Olof Palme mördades på öppen gata och de sovjetiska myndigheterna medgav att en allvarlig reaktorolycka hade inträffat i Tjernobyl, Ukraina. Det var en olycka som spridde radioaktivt stoff över stora delar av norra halvklotet. I Sverige blåste radioaktiva moln in över landet två dagar efter olyckan. Strålningen visade sig dock vara ofarlig. På radion spelades ”Dover-Calais” av popgruppen Style och framför tjock-tv-apparaten samlades familjen för att titta på science-fictionserien ”V” eller humorserien ”Macken”. I Jämtland beslutade länsstyrelsen i en föreskrift (23 FS 1986:3) att fridlysa Storsjöodjuret med stöd av den idag upphävda 14 § naturvårdslagen. Man meddelade förbud mot att inom Storsjön döda, skada, fånga levande djur av arten Storsjöodjuret.
1986 började jag första klass. I en blå skolbyggnad av trä som för alltid kom att stå som bild för hur en skola ser ut. Där fanns allt; kartor på vinden, blåstenciler i kopieringsvrån och en äkta flourtant. Ingen visste var hon kom ifrån med sina vita plastmuggar uppradade på en bricka. Den lilla evighet av tyst gurglande mellan ”Varsågod och skölj” och ”Varsågod att spotta” kändes som en smått panikartat oändlighet. I den blå skolbyggnaden av trä fanns klassuppsättningar av böcker i klassrummen och Maria Gripe i skolbiblioteket. Och kartotek. Jag kan minnas än idag hur biblioteket såg ut, luktade och var man hittade de viktigaste böckerna; Skuggan över stenbänken och Gummi-Tarzan. Och aldrig kommer jag glömma doften av billigt rengöringsmedel mot nystädat stengolv i hallarna. Inte heller visste jag att de kommunalt upphandlade gardinerna som hängde i klassrummen skulle följa mig i olika nyanser genom nio års skolgång. Mönstret föreställde en siluett av skog och en horisont vid bergen tror jag, som baksidan på filmjölken. En kuliss. Ett skydd. En lögn. I ett av klassrummen med med kommunalt upphandlade gardiner tappade jag min första tand.
Många av oss hade 1986 en mor som jobbade deltid eller inte alls. En del av mina kamrater gick dock på fritidshem i stiftelsen. Jag förstod inte varför och tyckte att det verkade lite bortglömt att gå ned i källarlokalen i tjugosjuans trappuppgång. Ibland gick jag hem till min farmor, Ester, på andra sidan stiftelsegården efter skolan. Hon bjöd alltid på fika. Hembakta drömmar, frysta chokladbollar och rullade rån. Och hemkokt saft i färgglada saftglas. Någon gång under slutet av lågstadiet följde jag med Uffe till tjugosjuans källare. Där bjöds vi på prickigkorvmacka, nyponsoppa och innebandy. Det var innerligt på något vis. Där fanns vuxna människor som verkade bry sig.
Åter till min första skoldag. Första rasten någonsin jagade jag Johan för att han lovat mig en visselpipa om jag fångade honom. Det gjorde jag, precis vid sandlådorna. Men jag fick ingen visselpipa. Ett par år senare åt jag urgröpta äpplen med honung i hemma hos Johan och hans tvillingbror, Björn. Johan dog i cancer strax efter att vi slutat grundskolan. En kort tid efter Johans död begravde vi nästa gamla klasskamrat, Uffe, efter en otäck motorcykelolycka och jag kände att statistiken ljög. Skolan var full av moraliska föreläsningar i början på 90-talet. En av oss skulle bli missbrukare. En skulle komma ut som homosexuell innan 30 och en skulle dö innan 40. Två av mina gamla kamrater miste livet runt 20.
Siv hette min första fröken. Men vi kallade henne för fröken. Hon var gammal. Vithårig. Såg lite sträng ut men hade ett stort hjärta. Siv ringde mig inför både Johan och Ulf-Görans begravning många år senare. Hon ville att vi skulle samlas med gamla klasskamrater utanför kyrkan innan ceremonin. Vet inte varför hon ringde mig. Första gången jag träffade Siv var jag sju år och året var 1986. I det blå huset där jag gick i första klass hade varje klassrum en tramporgel. På den stod en vas med blommor som skallrade lite varje gång vi började morgonen med månadens psalm. Siv kunde spela tramporgel och sjunga. På väggen i klassrummet satt planscher på män i blå hängslen som flottade timmer längst de ångermanländska åarna. Eller på Lövängens växter och braxen – Abramis brama.
Inne i skolbyggandes fanns det inga toaletter. Inte för barn. Vi behövde gå ut ur skolbyggnaden för att komma till elevtoaletterna som låg på källarplanet men nåddes från skolgården. Jag minns hur jag fick snö i stövlarna när jag pulsade dit en tidig morgon efter veckans psalm. Solen orkade sig knappt upp över bergen och jag kände mig liten sådär i december. Genom väggen på gossarnas toalett hördes ofta kommunala musikskolans lärare, Helenas, falsettsång ackompanjerad av bristfälligt hanterad blockflöjt eller piano.
Städtanterna tyckte om mig. Jag tyckte om dem. De tyckte synd om mig. Eller om det var jag. En gång slog jag ut en tand i stentrappan. Den var en konstig känsla. Hur farten från min fallande kropp tog stopp mot sten. Sten med fossiler i. Hård, kall, gammal sten. Som när jag bröt nyckelbenet mot is något år tidigare. Bara ett tyst stopp. Liten kropp som faller mot is. Eller sten.Tyngdlagen explained. Många år senare slog jag ut tanden igen mot botten på en simbassäng i en helt annan tyngdlag.
Jag grät ofta som barn. Tyst för mig själv. Jag hatade skolan. Och älskade den. Eller, jag älskade att lära mig saker. Hatade formen. Konformiteten. Rollerna. Positionerna. Och jag hatade att jag i sex års tid förväntades ”smaka på den ostgratinerade broccolin” som ville kväva mig. En gång bestämde sig en lärare för att jag skulle äta upp den där broccolin. Vi skulle minsann sitta kvar till ”tallriken var tom”. Vi satt ensamma kvar i matsalen och jag såg mina vänner spela fotboll utanför. Vad trodde hon? Att jag skulle älska broccolin om jag verkligen tog en stor tugga och svalde?
Jag var kanske inte ledsen som barn. Men jag fick aldrig vara ifred.
När jag började första klass, 1986, satt en kille i klassrummet med sin morfar. Jag kände inte igen honom. Han hade inte gått på lekis med oss andra. Vi blev vänner. Kanske för att han var lite utanför som ny. Och jag. Utanför fast bekant. Gustaf hade flyttat(s) med sin mamma från Stockholm där hans pappa bodde kvar på Östermalm. Han hette Bertil och jobbade på ett slakteri. Det var lite ovanligt med skilda föräldrar på den tiden som jag minns det. Det var Gustav och Tobias bara, och lite senare Marie.
Jag tyckte aldrig om det sociala spelet, eller förstod det nog inte. Lekarna utan regler som skapande positioner i gruppen. Men jag och Gustaf, den nya killen, blev vänner. Jag minns inte hur det gick till. Men vi blev viktiga för varandra av olika skäl. Vi förblev viktiga för varandra. Av olika skäl. Gustaf fick inte ringa sin pappa. Ibland fick han ringa från vår hemtelefon, ibland från den lokala kiosken. Sen skildes våra vägar många år senare. Förmodligen på grund av olika skäl. Jag hade mina och Gustaf hade sina. För ett par år sedan, långt efter att vi passerat ung vuxen ålder och jobbade oss mot någon slags medelålder, sprang vi på varandra på Pipersgatan på Kungsholmen. Det visade sig att vi tydligen jobbat runt samma kvarter i flera år. Han stadsplanerade. Jag jobbade på en skola. Sånt möts inte alltid. Vi sa som man brukar säga: ”vi kan ses någon gång”. Det visar sig väl när ”någon gång” är. Gustaf är nog den av mina få barndomsvänner som jag har flest minnen kring. På många vis var vi som syskon. Syskon vi själva inte hade, på sånt sätt som syskon har varandra. Gustafs bror var äldre. Och bodde i Stockholm. Han försökte flytta med till Norrland, men det visade sig vara en för stor omställning från Stockholm i högstadieåldern. Min bror och jag möttes riktigt aldrig på samma frekvens som barn. Eller som vuxna. Det har vi nog båda alltid accepterat och bor idag ett par kvarter ifrån varandra men ses aldrig mer än av slump.
Ute på skolgården, 1986, minns jag inga vuxna förutom skolvärdinnan Marie. Hon kände (till) alla barn och såg till att vi hade det bra på skolgården. Men skolgården var som ett eget land med oskrivna regler. Vissa områden höll man sig borta från; gräset vid cykelstället, bakom skolhuset och asfalten som gränsade mot mellanstadiets gård. Det stod skrivet i din panna var du kunde gå, vad du fick göra och med vem. Inte på elak sätt. Det bara var så. Det fanns inget ”alla får vara med”. De flesta hade nåt slags sammanhang, men därmed inte sagt att de hade tillgång till alla skolgårdens platser eller aktiviteter. I höstmörkret kunde jag ana lärarna genom fiksrumsfönstrets glipande persienner. De skrattade, drack kaffe, läste dagens tidning och fikade. Där stod jag utanför porten lite osäker på skolgårdens liv. Den enda vuxna jag såg på skolgården den dagen var slöjdläraren som skällde på Chrille i A-klassen för att han skjutit en fotboll på honom. Trä-Hitler kallades han. Man ville inte komma på kant med honom. Det gick rykten om att han stängt in bråkiga elever i slöjdsalens skåp.
1986 var ca 65.000 barn inskrivna i svenska fritidshem. Jag var inte ett av dem. Drygt tio år senare 1996 fick jag mitt första vikariat på fritidshem. Då var närmare 240.000 barn inskrivna på fritidshemmen i Sverige. Varje dag efter gymnasiet cyklade jag till Krokstaskolans fritids och stängde, 17 år gammal. Min svensklärarinna på gymnasiet, Barbro, förstod inte varför jag ville jobba med ”småbarn”. Hon tyckte att jag skulle bli journalist eller författare. Barbro gav mig högsta betyg i svenska när jag slutade gymnasiet. ”Du bryter alla skrivregler som finns, men du gör det jävligt bra”. Idag är jag 43 år och har jobbat mer än halva mitt liv i fritidshem med ”småbarn” och bryter konformativa regler på daglig basis för att jag tror på barns rättigheter framför vuxnas tolkningsföreträde av barns perspektiv. Det här en bok om min erfarenhet. I did it both, Barbro.
——————————————————————–
Detta är prologen till revideringen av min första bok.